“¡Viene una tormenta!”

Jag kommer ihåg en gång när jag var 8 år gammal. En kväll var det en film på tv som min storebror skulle se. Jag hann se början av filmen. Det jag kommer ihåg är ett öde landskap svept i mörker, och ett täcke av vita dödskallar på marken. Och sen plötsligt hur en metallisk fot krossar en av skallarna, hur kameran styrs uppåt för att visa ett stort skelett av blänkande stål, med vad som såg ut att vara ett fruktansvärt leende och lysande röda ögon. Skelettet höll i ett massivt gevär. Detta följdes av bilder av en strid mellan människor och dessa skelett, komplett med explosioner, lila laserskott och helikoptrar. Sen skickades jag i säng, då modern ansåg mig vara lite för liten för en sån film. Jag visste det inte då, men filmen jag hade fått ett smakprov av var självklart “Terminator 2: Judgement Day”. Jag älskade den från första stund.

Något år senare såg jag hela filmen, även den första i serien. Och då menar jag att jag såg de om och om igen, efter skolan när jag var ensam hemma och inte hade något att göra (vi hade de inspelade på VHS). Vid den åldern tyckte jag alltid mer om den andra filmen. Den var coolare, snyggare och mer actionspäckad. Detta höll i sig fram till sena tonåren då jag plötsligt insåg att ettan faktiskt är aningens bättre. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var som gjorde den överlägsen, men visste att det hade något med stämningen i filmen att göra. Möjligtvis var det p.g.a. scenen då Arnold Schwarzenegger går in på polisstationen, frågar efter sitt tilltänkta offer Sarah Connor, säger den legendariska repliken “I’ll be back”, varpå han kör sin bil igenom entrén och därefter vandrar genom korridorerna och dödar allt han ser. Episkt.

Men nu, i veckan, har jag äntligen kommit fram till vad det är jag tycker så mycket om med ettan. Där uppföljaren är mer av en högpulsaction (kanske den bästa i den genren) är originalet en stämningsfull och ganska läskig thriller. Inte bara eftersom terminatorn på jakt efter Sarah Connor verkar vara så ofattbart oövervinnerlig jämfört med den mänskliga beskyddaren Kyle Reese, utan främst på grund av filmens underliggande tema av hjälplöshet. Detta sammanfattas bäst i slutscenen då Connor Befinner sig på en mexikansk bensinmack och en liten pojke ropar varnande, “¡Viene una tormenta!”, “det kommer en storm”. Detta är en metafor för hur superdatorn Skynet inom en snar framtid kommer att bli självmedvetande och nästan utplåna hela mänskligheten i ett fruktansvärt kärnvapenkrig. Det finns ingenting Connor kan göra för att förhindra apokalypsen, det enda hon kan göra är att förbereda sig så gott hon kan. Då är det ganska passande hur filmen avslutas med att Sarah kör mot stormen.

Detta gillar jag. Att det finns vissa fruktansvärda händelser, katastrofer som ingen kan förhindra. Att det enda vi kan göra är att förbereda oss och hoppas på det bästa. Uppföljaren vänder sig bort från detta tema helt och hållet då de i slutet lyckas förhindra domedagen. Trean räknas inte.

Sen älskar jag karaktären Sarah Connor, i båda filmerna. Från att vara en skrämd och mesig liten tjej till att bli en stark, självständig bad ass. Oavsett vilken av filmerna man tycker mest om så är det ett faktum att det är två av tidernas bästa filmer, klassiska och tidlösa.