”¡Viene una tormenta!”

Jag kommer ihåg en gång när jag var 8 år gammal. En kväll var det en film på tv som min storebror skulle se. Jag hann se början av filmen. Det jag kommer ihåg är ett öde landskap svept i mörker, och ett täcke av vita dödskallar på marken. Och sen plötsligt hur en metallisk fot krossar en av skallarna, hur kameran styrs uppåt för att visa ett stort skelett av blänkande stål, med vad som såg ut att vara ett fruktansvärt leende och lysande röda ögon. Skelettet höll i ett massivt gevär. Detta följdes av bilder av en strid mellan människor och dessa skelett, komplett med explosioner, lila laserskott och helikoptrar. Sen skickades jag i säng, då modern ansåg mig vara lite för liten för en sån film. Jag visste det inte då, men filmen jag hade fått ett smakprov av var självklart ”Terminator 2: Judgement Day”. Jag älskade den från första stund.

Något år senare såg jag hela filmen, även den första i serien. Och då menar jag att jag såg de om och om igen, efter skolan när jag var ensam hemma och inte hade något att göra (vi hade de inspelade på VHS). Vid den åldern tyckte jag alltid mer om den andra filmen. Den var coolare, snyggare och mer actionspäckad. Detta höll i sig fram till sena tonåren då jag plötsligt insåg att ettan faktiskt är aningens bättre. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var som gjorde den överlägsen, men visste att det hade något med stämningen i filmen att göra. Möjligtvis var det p.g.a. scenen då Arnold Schwarzenegger går in på polisstationen, frågar efter sitt tilltänkta offer Sarah Connor, säger den legendariska repliken ”I’ll be back”, varpå han kör sin bil igenom entrén och därefter vandrar genom korridorerna och dödar allt han ser. Episkt.

Men nu, i veckan, har jag äntligen kommit fram till vad det är jag tycker så mycket om med ettan. Där uppföljaren är mer av en högpulsaction (kanske den bästa i den genren) är originalet en stämningsfull och ganska läskig thriller. Inte bara eftersom terminatorn på jakt efter Sarah Connor verkar vara så ofattbart oövervinnerlig jämfört med den mänskliga beskyddaren Kyle Reese, utan främst på grund av filmens underliggande tema av hjälplöshet. Detta sammanfattas bäst i slutscenen då Connor Befinner sig på en mexikansk bensinmack och en liten pojke ropar varnande, ”¡Viene una tormenta!”, ”det kommer en storm”. Detta är en metafor för hur superdatorn Skynet inom en snar framtid kommer att bli självmedvetande och nästan utplåna hela mänskligheten i ett fruktansvärt kärnvapenkrig. Det finns ingenting Connor kan göra för att förhindra apokalypsen, det enda hon kan göra är att förbereda sig så gott hon kan. Då är det ganska passande hur filmen avslutas med att Sarah kör mot stormen.

Detta gillar jag. Att det finns vissa fruktansvärda händelser, katastrofer som ingen kan förhindra. Att det enda vi kan göra är att förbereda oss och hoppas på det bästa. Uppföljaren vänder sig bort från detta tema helt och hållet då de i slutet lyckas förhindra domedagen. Trean räknas inte.

Sen älskar jag karaktären Sarah Connor, i båda filmerna. Från att vara en skrämd och mesig liten tjej till att bli en stark, självständig bad ass. Oavsett vilken av filmerna man tycker mest om så är det ett faktum att det är två av tidernas bästa filmer, klassiska och tidlösa.

Nä, Hanif, det är faktiskt ditt ansvar

Att vissa moderater verkar tävla mot varandra i vem som är bäst på att beskylla sossarna för oheligt umgänge med SD är det nog ingen som missat. Senaste prestationen kommer från den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali i dagens Expressen. Artikeln går i princip ut på att om man föreslår att rösta ned regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag så samarbetar man med SD, eftersom man behöver deras stöd för att rösta ner regeringen. Hanif menar att Juholt planerar en kupp ”som ger makten över ekonomin till Sverige demokraterna”.

För de som förstår tanken kring ett parlamentariskt flerpartisystem så är det nog inte så märkvärdigt att oppositionen vill rösta för sin egen politik och inte regeringen. Det är ju det som är tanken med att ha flera partier i riksdagen i stället för bara ett. Nu tror inte jag att Hanif egentligen är ute efter en enpartistat, och jag tror heller inte att han är så idiotisk och obildad att han inte förstår principen med att ha en opposition. Så varför skriver han då denna artikel? För att använda SD som retoriskt slagträ mot sossarna, och bygga upp en bild av vilka smygrasister oppositionen är. Detta såklart för att minska sossarnas popularitet och fiska mer röster till sig själv och övriga alliansen. (Han hoppas på att folk ska ignorera eller glömma det faktum att SD i 9/10 fall röstar med regeringen.

Jag tycker det är skamligt. När vi nu har ett rasistiskt parti i Riksdagen är det en absolut nödvändighet att övriga partier inte låter de sätta den politiska agendan, och gemensamt agerar mot att SD får ett större inflytande. Vi måste vara många som tillsammans står upp mot högerextremism och rasism, oavsett om vi vanligtvis röstar borgerligt eller socialistiskt. När Hanif och hans gelikar agerar så här förstör han möjligheten till breda, antirasistiska samarbeten, vilket det är endast SD som tjänar på. Jag kan redan nu föreställa mig valdebatterna 2014, där sossar och moderater käbblar om vem som är den största rasistkramaren, istället för att gemensamt visa väljarna att SD är ett litet skitparti, och deras åsikter behöver man inte ta på allvar.

Så Hanif, om du verkligen kallar dig antirasist, om du verkligen tror på människovärde och mänskliga rättigheter, ta då fan och skärp dig.

EDIT Ni måste förresten kolla in denna asbraiga artikel av Kajsa Ekis Ekman i DN!

Fucking Åmål ftw!

I veckan var jag en av deltagarna på Ung Vänsters sommarläger utanför Åmål. Där lanserades vår nya kampanj, ”Stoppa Vinstslöseriet i Skolan”, vi lyssnade på många intressanta föredrag om bland annat ungas arbetsmarknad, en human flyktingpolitik och om planka.nu’s verksamhet. Dessutom blev det en hel del bad i Furusjön då vi var välsignade med strålande sol under nästan hela lägret, samt en spännande 5-kamp som slutade med att stockholmarna vann över förbundsstyrelsen med en halv poäng. Mitt lag, ”Borgarna”, kom näst sist, men vann iallafall hitta-saker-tävlingen. Jag blev även besatt av virkning, vilket tack och lov verkar ha gått över nu när jag kommit hem till teknik och internet igen.

Det kändes riktigt bra att vara där. Det är alltid fantastiskt att få träffa sina kamrater från andra delar av landet, lära sig nya saker om världen och bli utklassad i bollsporter. Men framförallt kändes det bra med tanke på massakern på Utøya för två veckor sedan. Självklart uppmärksammades detta på lägret, förbundsordförande Stefan Lindborg ägnade en stor del av sitt invigningstal åt massakern och tillsammans höll vi en tyst minut för offren. Under hela lägret fanns det ett ljus tänt och det fanns möjlighet att skänka pengar till återuppbyggnaden av Utøya samt en liten bok där man kunde skriva ned och framföra sina kondoleanser.

Den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik hade som uttalat mål att minska antalet organiserade i arbetarrörelsen. Med vapenmakt försökte han skicka ut ett meddelande till arbetarungdomar, ett meddelande som löd ”organiserar du dig kan du behöva betala med ditt liv”. Meddelandet har även nåt oss i Ung Vänster, vårt svar är att kasta det i papperskorgen. Vi och resten av arbetarrörelsen visar tydligt att vi inte låter oss skrämmas av nyfascistiska mörkermän, att vi aldrig någonsin ger oss i kampen mot högerextremism, för socialism och feminism. Vi kommer aldrig låta våra fallna kamrater dö förgäves.

För övrigt så har min kamrat Arijan Kan, ordförande för Ung Vänster Umeå och ledamot i Ung Vänster Västerbottens distriktsstyrelse äntligen börjat blogga! Honom hittar ni på arijankan.wordpress.com

Skaffat mig en padda!

Idag köpte jag och sambon varsinn iPad 2. Hittils är jag väldigt nöjd med inköpet. Kanske jag börjar blogga lite mer nu också. Om ni har tur.

Stort problem med enkel lösning

Läser i DN att 6 av 10 demensboenden i Sverige låser in sina brukare om natten och sedan lämnar lokalen. Det är en sådan nyhet som det bara finns en reaktion på, Abele-reaktionen ”det är helt sjukt”. Självklart finns det ingen psykiskt frisk människa som på allvar tycker att situationen är acceptabel, varken anhöriga, anställda eller kommunpolitiker.

En demenssjuk är en människa med minst sagt stora behov. Grundläggande är självklart hjälp med hygien samt medicin- och matintag. De flesta demensboenden i landet uppfyller troligtvis dessa grundbehov. Men, det finns så mycket mer man kan göra, så mycket mer som krävs för att en äldre människa som arbetat hela sitt liv ska få ett värdigt avslut på sitt liv. Till exempel fysisk motion. Alla vet vi att det är bra att röra på sig, detta gäller framförallt demenssjuka. Fysisk aktivitet stärker benmassan och hindrar således skador såsom brutna lårben, en skada som faktiskt kan ge fatala komplikationer hos en äldre. Det finns även tecken på att fysisk aktivitet bromsar utvecklingen av demens, vilket alltså ger ett längre liv i relativ klarhet. Ingen förväntar sig att man ska lotsa in alla demenssjuka på gymmet för ett rejält pass i bodypump, men man kan ta med de på promenader, även korta gör skillnad. Psykisk aktivitet är också centralt. Håller man igång hjärnan så bromsar man utvecklingen av demens. Till exempel kan personalen ordna spelkvällar, där brukarna får spela spel såsom schack, memory och bingo. Eller lösa sudoku.

Det här är inte särskilt komplicerade åtgärder, så man kan fråga sig varför de flesta demensboendena i landet uppenbarligen ligger på grundnivån. Svaret är nog rätt enkelt: det finns för få anställda. Det är många boenden där en ensam undersköterska är nattvakt åt en hel avdelning. Självklart låser man in brukarna, det är den säkraste lösningen med de resurser som finns tillhanda. Och det är kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör, när man konsekvent monterat ned den allmänna välfärden i över 20 år. Det är klart det blir dåligt.

Äldreminister Maria Larsson (KD) menar att kommunerna måste ta sitt ansvar, regeringen har redan gjort sitt. Men regeringen är i allra högsta grad ansvarig. Förra mandatperioden prioriterade man att sänka skatterna för de allra rikaste istället för att på allvar bygga ut demensvården i landet, genom att anställa fler. Under krisens värsta dagar frös man till och med bidragen till kommuner och landsting, klart som korvspad att det var folk inom demensvården som fick gå. Samtidigt blev de rika rikare, med fina pigavdrag som RUT, istället för att man anställde fler inom hemtjänsten. Jag ser inga tecken på att regeringen har bytt prioritering i den frågan.

Andra som bloggat om detta: Röda Malmö, Olas tankar

Less

Jag är less. Less på att det enda man hör i nyhetsflödet är om Mona Sahlins avgång, och spekulationerna kring vem som efterträder henne. Vem som ska fylla hennes skor är för mig en ganska ointressant fråga.

Bilden som presenteras i media är väldigt missvisande, nämligen att den som väljs till ny partiledare vid extrakongressen i princip avgör den svenska socialdemokratins framtid. Som om partiledaren skulle vara nån form av enväldig kejsare som själv beslutar vilka politiska mål partiet ska sträva efter och vilka medel man ska använda sig av för att nå dit. Självklart är det inte så. Det är partiets medlemmar som via representativ demokrati tillsammans beslutar om vilken riktning partiet ska ta, detta görs på extrakongressen. Sen väljer man den person som man anser vara mest lämpad att verkställa kongressens beslut.

Sen ska man kanske inte förvänta sig så mycket av borgerligheten och dess media, deras världsbild grundas trots allt i synen på den enskilda människans kapacitet att styra samhället i önskad riktning (ta till exempel högerns syn på historia, jämställdhet och miljöhotet). Men självklart är det inte så, åtminstone inte i socialdemokraternas fall. Huruvida socialdemokraterna tar sig ut ur den fruktansvärda avgrund av Lovecraftianska mått de befinner sig i (smått överdrivet, men ändå) beror inte på vem som är partiledare, på samma sätt som att det inte var Sahlins fel att de rödgröna förlorade valet. Om S lyckas vända på skutan så är det för att de lyckas organisera människor i deras vardag, för att de lyckas återta problemformuleringsinitiativet och för att de hittat en tydlig profil med ett tydligt långsiktigt mål. Tyvärr tror jag inte att de kommer lyckas med det, iallafall inte innan nästa val – men det är en annan femma.

Det är alltså inte vem som väljs, utan vad som väljs som är det intressanta. Och i dagsläget är det alldeles för tidigt att yttra sig kring vad som kommer att väljas, vi får åtminstone vänta tills Kriskommissionen yttrar sig.

För övrigt vill jag rekommendera en väldigt bra artikel skriven av min kamrat Arijan Kan, där han på ett bra och lättförståeligt sätt skriver om hur Sahlin är ett offer för det patriarkat vi alla lever i. Den finns här.

Kärlek och Hat

Det har varit ett väldigt jobbigt dygn. Framförallt har det varit väldigt svårt att acceptera valresultatet. Jag hör till de som verkligen trodde att de Rödgröna skulle vinna. Den övertygelsen kom dels ur alla jag träffat under valrörelsen som berättat om frustrationen över allt som alliansen gjort under de gångna åren, dels ur min tro på att det som är rätt och riktigt alltid segrar. Tyvärr hade jag fel.

När jag tänker på allt som borgarna kommer förstöra under den här mandatperioden sjunker mitt hjärta till marken. Arbetslösheten lär inte sjunka alltför mycket. Istället för att bygga hyresrätter som folk har råd att bo i får vi fortsatt bostadsbrist och marknadshyror. Istället för en skola där alla elever i hela landet får en bra utbildning och en god start i livet så får vi en sorteringsskola, där vissa döms till arbete medan andra går vidare till ett liv fyllt av möjligheter och frihet. Istället för att bygga en sjukvård där alla får den vård de behöver så får vi en sjukvård där den som har mest får bäst. Klyftorna mellan rik och fattig, man och kvinna kommer att fortsätta öka. Och dessutom ett fascistparti i Riksdagen, med goda möjligheter att vrida hela samhället i en rasistisk riktning.

Jag älskar solidaritet, rättvisa, jämlikhet och frihet. Jag älskar Sverige. Därför känner jag sorg och oro. Men mest av allt känner jag ett brinnande hat. Ett hat mot egoism, orättvisor, rasism och förtryck. Ett hat mot de som vill pressa ner våra löner och ställa människa mot människa, för att istället ge mer till de som redan har. Ett hat mot den regering som genom sin ovilja att bygga ut välfärden och försvara allas rätt till bra jobb med bra villkor öppnat Riksdagens portar åt rasisterna. Ett hat mot de brunskjortor som vill skicka tusentals människor till förtryck, tortyr och död.

Därför kan jag inte gråta. Det har jag inte tid med. Nu gäller det att vara med i organiseringen av motståndet. Varenda jävla reform som högern och rasisterna vill genomföra ska bekämpas. De ska inte få någon dans på rosor. Om fyra år ska vi kunna säga ”vi krossade alliansen – vi krossade rasisterna”.

Vi i Vänstern har aldrig gett upp bara för att vi stött på motgångar, det ska vi inte göra nu heller. Kampen fortsätter!

(Läs även Ida Gabrielssons fantastiska text om samma ämne!)

Fler vindkraftverk än moderater i Åsele

Idag visade Rapport detta fantastiska inslag om moderaterna i Åsele.

Det är kanske inte så konstigt. Åsele är som bekant en väldigt liten kommun i Västerbottens inland. Man drabbas hårt av utflyttning och av åtstramade resurser. Då är det nog väldigt svårt för två 70-åriga gubbar att driva en politik för skattesänkningar och ökade nedskärningar i den allmänna välfärden. Folk i inlandet är helt enkelt inte så dumma som vi stadsbor ibland tror.

Ständigt denna högerpopulism

Tror inte det är någon som fortfarande inte hört talas om Nyamko Sabunis senaste utspel, nämligen att invandrare ska ha kortare föräldraledighet och befolka låglöneyrken. Detta för att underlätta deras integration i det svenska samhället.

För det första så saknar hennes idéer något egentligt belägg, det hon gör är att spela på den utbredda fördomen om att invandrare inte vill ut i arbetslivet, att de hellre sitter hemma och lever på bidrag. Hon vill signalera till de mer högerextrema väljarna att vi i Folkpartiet har tänkt ta itu med det här invandrarproblemet, ni behöver inte rösta på SD. Man kan även tillägga att invandrare redan dominerar de mer lågavlönade jobben, Sabuni tycker alltså att detta inte är något problem utan snarare önskvärt.

(Ta gärna och lyssna på radiodebatten mellan Sabuni och Vänsterpartiets Kalle Larsson. Den finns här. Det jag skriver uttrycks mycket bättre av kamrat Kalle.)

Sådana här utspel är numera att förvänta sig från Folkpartiet. Från att ha varit ett faktiskt ganska progressivt liberalt parti som till exempel gick med i kampen för allmän och lika rösträtt, har Folkpartiet nu blivit ett ganska auktoritärt högerparti som gång på gång gör det tydligt att man inte drar sig för att locka till sig rasistiska väljare. Det är ytterst tragiskt och i längden tror jag att fp kommer att ångra det. Sverige är än så länge unikt i den meningen att vi inte har ett främlingsfientligt parti i Riksdagen, till skillnad från de andra nordiska länderna. Om vi ska fortsätta vara ett sådant föregångsland krävs det att fler partier än bara Vänsterpartiet tar sitt ansvar och ser till att samhällsdebatten inte blir så vriden att den bara handlar om invandrare och integration. I det avseendet är Folkpartiet uppenbarligen helt ute och cyklar.

Några andra som skrivit om detta: Ali Esbati, Jesper Räf

Att Skriva Historia

För några veckor sedan köpte jag Peter Englunds senaste bok ”Stridens Skönhet och Sorg” på bokrean för 99 kr. Jag har inte hunnit läsa ut den än men kan säga redan nu att det är en fruktansvärt bra bok. Boken följer ett antal verkliga personer genom krigsåren och är baserad på historiska dokument lämnade av dessa, t ex dagböcker och brev. Just dagböcker och brev är ofta väldigt bra källmaterial när det gäller historieforskning. En av karaktärerna är en Rafael de Nogales, en äventyrare från Sydamerika som blir kapten i den osmanska armén. Han bevittnar med egna ögon olika massakrer utförda av den osmanska armén. Tyvärr så har jag inte mitt exemplar av boken tillgänglig just nu så jag kan inte ge detaljer om tid och plats (det kommer i en senare uppdatering), men vid ett tillfälle ser de Nogales en kulle fylld med liken från alla stadens armeniska män över 12 år. Från många pumpar blodet fortfarande ut genom de öppna halssåren och gamar har börjat hacka på de ännu levande.

Den här berättelsen och andra uppgifter från Stridens Skönhet och Sorg gör mig rätt så övertygad om att det förekom ett systematiskt folkmord mot armenier och andra etniska minoriteter i det sönderfallande Osmanska Riket. För mig är det därför självklart att man ska kalla saker vid sitt rätta namn och därför stöder jag det beslut Riksdagen tog igår.

Carl Bildt tycker det är fel att politisera historien. Jag håller med, och det är just därför som forum för levande historia måste avskaffas (vilket jag inte tror att kamrat Calle håller med mig om). Men att erkänna historiska fakta, t ex att det förekom en ganska utbredd slavhandel för bara några hundra år sedan eller att Nazityskland mördade miljontals i förintelsen, är inte politisering av historien, så länge man har ett vetenskapligt förhållningssätt i analysen av varför folkmordet ägde rum.

När det gäller mänskliga rättigheter är det viktigt att ta ställning. Man kan inte gömma sig bakom fina ord om försoningsprocesser. För att såren ska någonsin ska kunna läka måste korten läggas på borden. I detta avseende har Sverige nu spelat en viktig roll. Och om kamrat Calle kunde respektera demokratin och omställa Riksdagens beslut till reell utrikespolitik så kan Sverige spela en ännu större roll.

Andra som skrivit: Ola Möller, Alltid Rött, Alltid Rätt, Mårten Ström, Kulturbloggen, Seved Monke, Hjärtat Bankar, Röda Berget, Jöran Fagerlund